En helt vanlig dag som lärare. Du är ensam vuxen i klassrummet med elever som läser som ett rinnande vatten och elever som enligt lästester behöver daglig strukturerad läsavkodningsträning. I samma klass finns en elev som inte alls kan ta till sig undervisning som riktar sig till helklass utan behöver enskild undervisning för att lära sig. Utöver det finns några elever med koncentrationssvårigheter som behöver tät återkoppling och några elever med långsam i inlärningstakt som behöver repetition på repetition.
När det sedan ringer till rast förväntas du i exakt samma sekund befinna dig utomhus med ytterkläder och reflexväst för att vara rastvärd. Dock inte utan att samtidigt ha fått med dig hela klassen ut, letat efter stövlar som kommit bort, plockat fram låneregnkläder, tröstat en elev och skurit bort en bit av ett dåligt äpple. Att själv hinna gå på toaletten är en omöjlighet.
När det är dags för lunchrast och rätt till 30 minuters rast, behöver du ha uppsikt över en elev som har innerast som extra anpassning, få ut elever som av olika anledningar uppehåller sig inomhus, plåstra om elever som ramlat och medla mellan elever som hamnat i konflikt.
När undervisningen är slut runt 13.30 är det dags att skriva tillbud kring de kränkningar som hänt mellan elever under dagen, ringa vårdnadshavare och informera, utvärdera de extra anpassningarna som skulle innebära enskild lästräning tre gånger per vecka och konstatera att alla tillfällen under fem veckor blivit inställda utom två. Därefter är det dags för elevhälsomöte där samma elevers svårigheter lyfts för tionde gången. Nu har klockan hunnit bli 16 och äntligen kan du sätta dig och planera morgondagens lektioner och gå på toaletten. De största nedskärningarna i skolans värld på 30 år känns varje dag. När sätter vi ner foten och säger stopp?
Orolig lärare
LÄS MER:Insändare: Varför svarar inte Lerums ansvariga politiker angående skolan?
LÄS MER:Insändare: Varför mörkas konsekvenserna av neddragningar i skolan för utbildningsnämnden?