Det är slutet av juli och hemma i Lerum är vädret opålitligt och småkyligt. Den extrema sommarvärmen som det varnats för har uteblivit. Något som den speltokige småbarnspappan Simon ”Dybban” Lindell märker av hemma i radhuset i Hulan.
– Vi har två barn, fem och sju år gamla, och de är rätt energiska, säger han.
Men det svenska sommarvädret är trots allt en befrielse. Bara för några veckor sedan var Simon och sambon Annelie i Las Vegas där temperaturen låg på 46 grader. En helt annan värld än lilla Lerum. Inte minst med tanke på anledningen för resan – att delta i världsmästerskapet i poker.
– Las Vegas som stad är som en stor lekplats för vuxna. En hel stad som är uppbyggd på spel, konstaterar Simon.
En lekplats i hans smak. Under hela sitt liv har Simon spelat och som barn slog han ofta vad med sin pappa. Känslan som kom med vinsterna har med tiden fått honom att höja insatserna och i dag är han ett välbekant ansikte i spelsammanhang – och en pokerspelare att räkna med.
– När poker-boomen kom 2004 kände jag att det var något för mig. Det var inte bara att singla slant utan det fanns spelteori bakom man behövde tänka på, säger Simon.
Vid den tiden studerade han till lärare på Jönköpings universitet och han minns när han satt och spelade mindre turneringar på skolans datorer om kvällarna. Till en början spelade han försiktigt. Hans första insats var på en femtiolapp och han såg vinsterna som ett sätt att dryga ut den tunna studentplånboken.
– På den tiden var det lätt att vinna! Jag spelade rätt försiktigt och lugnt, chansade inte för mycket och så gick man plus. Då kunde man göra 1000–2000 kronor i månaden och som student var det kanon.
Att han 20 år senare skulle spela poker med världseliten trodde han inte.
– Då hade jag ingen tanke på att jag skulle tjäna massor av pengar. Men gör man något i 20 år bli man bra på det.
”Allt från rika affärsmän till vanliga knegare”
När framgångarna var ett faktum flyttade Simon från hemmet i Småland till Göteborg. Där väntade kärleken och Casino Cosmopol.
– Det kanske var därför jag flyttade lite grann. Livepoker är så mycket roligare och mer socialt än nätpoker. Du får träffa människor från alla samhällsklasser och kulturer som du aldrig skulle träffat annars. Det är allt från rika affärsmän, läkare till vanliga knegare, säger Simon.
Resan fortsatte till turneringar utomlands:
– Något år var jag sponsrad av ett spelbolag. Då fick jag åka runt och spela gratis, då är det svårt att förlora.
Snabbspola fram ett par år, en flytt till Lerum och två barn, och spelandet har i stället blivit en hobby. Spelar gör han ett par gånger i månaden för att det är kul. Småbarnslivet går inte alltid hand i hand med nätterna vid pokerbordet.
– Det är svårt att kombinera med små barn. Att somna klockan 05.00 på morgonen och vakna klockan 13.00 på dagen är inte så populärt hemma, säger Simon med ett skratt.
Men i år blev lusten för stor och efter åtta år bestämde han sig för att återigen delta i World series of poker i Las Vegas. Där bara inköpet för att få vara med i sluttävlingen är 10 000 dollar.
– Det är rätt dyrt, inget man slänger upp på en höft.
Comebacken på VM i Las Vegas
Under turneringen kunde nyfikna fans och pokerintresserade läsa om Simons framgångar via hans blogginlägg på spelsajten Gamblingcabin.se. Inför femte, och sista dagen, får man följa en pressad Simon på hans hotellrum:
”Det finns ett uttryck för höga cashgame i poker. Nosebleed. Det är så högt att spelarna blöder näsblod av pressen. Nu kom mitt näsblod. Bokstavligen. Det fullkomligt forsade från båda näsborrarna.”
Han hade överraskat sig själv genom att komma så pass långt i turneringen. Nu låg han, utmattad efter flera nätters spelande, på hotellrummet och försökte febrilt boka om flygbiljetterna hem:
– I Vegas spelade vi tio timmar om dagen. Det började klockan 12.00 och slutade 01.00 och när du kommer hem är det svårt att somna. Du är mentalt helt sprängd i huvudet, säger han.
Han fortsätter sitt blogginlägg:
”Om sju timmar skulle korten upp i luften igen för min viktigaste pokerdag i livet.”
I slutet av tävlingarna får han sitta vid ett av tv-borden som livesänder turneringen.
– Då blev det lite svettigt med lampor som lös en i ansiktet och händerna som klibbade. Jag har själv tittat på produktionerna sedan jag började spela och att man då själv sitter där med massa marker. Det är lite som att vara en liten kille och titta på fotbolls-VM och sedan få spela det själv.
Efter fem intensiva speldagar hamnar Simon slutligen på plats 338 av 10 043 tävlingsdeltagare och blir också bästa svensk i tävlingen. Vinsten landade på 480 000 kronor.
– Det gick väldigt bra! Jag gick ju verkligen in för det och eftersom jag inte varit där på åtta år så ville jag göra en riktigt bra turnering, annars hade jag känt att jag slarvade bort chansen.
LÄS MER:Emelie Borg Nilsson klarade världens tuffaste endurotävling
