– Det där med att försöka sälja, det är inte min grej. Men jag blir glad om någon köper, och det är många som har sagt att jag borde ha en utställning, säger Mona Jaburek.
Det har resulterat i att hon har samlat på sig så gott som alla ikoner hon har målat. Och de är många nu.
Mona har arbetat större delen av sitt liv som polis men var också under en period diakon i Svenska kyrkan. I början av 2000-talet utbildade hon sig till ikonmålare på Valamo kloster och folkhögskola i Finland. Och därefter har hon gått fler kurser. Det har också blivit en rad resor till länder där ikoner är vanligare.
– Jag betraktar de gamla ikonerna och letar upp de äldsta förlagorna att måla efter, de flesta är från 1200- till 1400-talet. De ska vara så gamla som möjligt och det är mycket viktigt att följa traditionerna, säger hon.
Det är viktigt att det blir rätt med klädsel, färg och stil. När hon målade Olav den heliga skulle rustningen vara som de var när han levde mellan år 995 och 1030. Och det finns dessutom symbolik i till exempel händerna som man inte får missa.
– Här kan det till exempel se ut som att Maria är avvisande, men det är hon inte. Ängeln Gabriel och Maria för ett samtal. Hon är lyssnande, det syns på hur hon håller händerna. Det finns talande och lyssnande händer i ikonmålningarna, förklarar Mona.
Hon målar helst ikonerna gammalt trä, och har till exempel återanvänt en gammal spegeldörr som hon sågade itu. Hon sågar trät till stavar och limmar ihop dem till en platta. Sedan läggs ett lager lim och en bit linneduk på och därefter åtta till tio lager med animaliskt lim och krita. Efter att guld har lagts på börjar hon måla.
Bad om förändring
Målandet har funnits med henne från barndomen.
– Förmågan har jag fått från Gud. Jag är mycket tacksam över gåvan och får försöka förvalta den väl, säger hon.
Mona är volontär på Klaradals kloster i Sjövik och bor i ett litet hus på klosterområdet. Hon bodde på en av öarna i Göteborgs skärgård när hon kände att det var dags att göra något annat.
– Jag blev olycklig och pratade med vår Herre. Jag bad om en förändring i mitt liv för jag stod inte ut, säger hon och fortsätter:
– Det är inte försent att göra något med sitt liv även om man är över 70 år. Det skulle jag gärna vilja förmedla till andra.
Hon berättar att systrarna och de andra i församlingen på Klaradals kloster hade bett om att det skulle komma någon som kunde hjälpa till med att ta hand om fastigheten. Och Mona är väldigt händig och kan bland annat måla hus och detaljer in- och utvändigt, snickra och fixa med trädgården och också har vanan att arbeta med människor blev den som skulle komma till Klaradal.
– Det var Guds mening, slår hon fast.
Men det måste väl ha varit du som kontaktade klostret?
– Ja, det var det, svarar hon.
Och har du fått din mening nu?
– Ja, det har jag, och jag har fått en kristen familj och nya vänner och ett rikt gudstjänstliv, svarar hon med ett stort leende.
Vill du bli nunna?
– Jag vet inte säkert. Men jag har haft klostertankar inom mig som inte vill försvinna.
Blev troende igen
Kristendomen kom in i Monas liv i samband med konfirmationen, strax därefter fick hon dock en osympatisk och ovänlig kommentar från en person, och det gjorde att hon lämnade kyrkan. Men sedan hände något.
– Jag var inne i en djup kris och satte på en skiva med Artur Eriksson som sjöng Gud som haver barnen kär. Jag började sjunga och sjöng och sjöng. Då hände det något, jag blev vidrörd av vår herre, fick som en kick från himlen. Och fick tillbaka min tro.
Kan du förklara mer?
– Nej, det går inte riktigt att förklara. Det är spännande att vara kristen. För mer än trettio år sedan fick jag till exempel en ängladröm, som visade att jag skulle in i misären och tända ljus. Drömmen har påverkat hela mitt liv och jag blev och är fortfarande en människoarbetare. Att kunna hjälpa och finnas till för andra människor gör mig lycklig. Men det kan många gånger även vara tufft och tröttande, svarar hon och fortsätter:
– Det har hänt flera sådana saker, som när jag var på väg hem men kände att jag borde besöka en väninna. Jag orkade egentligen inte och ville verkligen bara hem och ta det lugnt, men jag kände så starkt att jag borde åka till henne istället. Jag gav efter. Och hon avled strax därefter så det var sista gången jag såg henne i livet och vi fick ett underbart samtal tillsammans. Jag är så tacksam för att jag åkte dit.
Hur vet du att det kom från Gud och inte inifrån dig själv?
– Jag bara vet det.
LÄS MER:På Klaradals kloster är
LÄS MER:Glimtar av Sjövik i Anna Ihréns jubileumsbok
LÄS MER:Nya Lerumskören sjunger med hjärtats röst
LÄS MER:Hjärtats och Gatans röster gjorde en stark föreställning
