Honung en bisak för nyblivna biodlaren Therese i Björboholm

I ett hörn av Therese Otts lummiga trädgård står en stor träkista på ben. Det är en topplistkupa, förklarar den nyblivna biodlaren. Kupan är konstruerad för att efterlikna binas naturliga bostäder, ofta ihåliga trädstammar.

– Det tilltalar mig. När jag kom över en sån kupa, då kände jag att nu är det bin som gäller.

Något impulsköp blev det dock inte, är hon noga med att påpeka. Under flera års tid har hon läst in sig på insekterna, och inför leveransen av själva bisamhället gick Therese en kurs. När vi träffas har det gått tre veckor sedan bina flyttade in.

– Det har levt upp till alla mina drömmar.

Men bara dagar efter mottagandet, höll drömmen på att gå i kras. Under en utlovad tur till Liseberg med sina tvillingar pep telefonen. Bisvärmen var på rymmen, meddelande en granne.

– Det var en av mina lyckligaste dagar när de levererades. Herregud – nu startar min biodlarresa. Och två dagar senare var de försvunna. Det var fruktansvärt.

Efterlyste bisvärmen på nätet

En vän tog en titt och bekräftade – inga bin syntes till. Natten igenom efterlyste Therese dem på sociala medier. Svaren strömmade in. Bisvärmar hade setts än här, än där. Till slut lokaliserades svärmen till en skorsten i närheten. Dagen därpå gjorde Therese sig redo för att försöka fånga in den.

Först tog hon en sista titt i sin bikupa, och upptäckte till sin förvåning att bina var kvar – dolda i ett hörn. Svärmen i skorstenen var inte hennes.

– Där hade all dramatik kunnat sluta, och jag hade haft en väldigt lugn start. Men vad mycket lärdomar jag hade gått miste om, säger Therese.

Hon åkte ändå – och fick med hjälp av andra biodlare fatt på den främmande svärmen, som nu fått ett nytt hem.

Därför svärmar bin

Det finns många missuppfattningar om bisvärmar, menar Therese Ott.

– Många misstar svärmning för ansvarslöshet hos biodlaren. Men bin är vilda insekter, vi kan inte tämja dem. Vi kan bara vidta åtgärder för att försöka styra dem åt ett visst håll.

Att svärma är en naturlig instinkt hos bin, och sker oftast på försommaren. Samhället kan då öka med flera tusen bin om dagen, och det kan börja kännas trångt i kupan. Då producerar bina en ny drottning, och när hon är redo att ta över, ger sig den gamla drottningen iväg med en del av bisamhället.

Spejarbin får i uppdrag att hitta ett nytt hem. Genom en dans kommunicerar de vad de hittat.

– Om någon är väldigt entusiastisk, skickas fler spejarbin dit. Annars droppar de det alternativet. På så sätt är det ett väldigt demokratiskt beslut, säger Therese.

En bisvärm behöver man sällan bli rädd för, menar hon. Bin sticker bara i nödfall, eftersom det innebär döden för dem. Att försöka ha ihjäl eller dammsuga upp bin avråder hon därför starkt ifrån.

– Ring en lokal svärmgrupp istället, för att öka sannolikheten att de tas om hand på ett bra sätt.

"Vill leva med naturen”

Förändringar i miljön och klimatet har gjort det svårare för bin att hitta naturliga bostäder. Att ge insekterna en fristad var en av Thereses drivkrafter för att starta en biodling.

– Men det är också egoistiskt. De bidrar till att öka pollinationen i trädgården och närområdet. Och att få sitta på första parkett och titta på när bina jobbar, det ingår i min drömbild av hur jag vill leva – nära och med naturen.

En bild som Therese Ott inte delade med sin exman, vilket bidragit till att hon numera bor själv i det som tidigare var familjens fritidshus i Björboholm. Hit kommer också de åttaåriga tvillingarna varannan vecka.

På tomten finns både växthus, jordgubbsodlingar, prunkande rabatter och en knoppande skogsträdgård. Therese pekar på ett badkar i trädgården. Det ska göras om till ett vattenhål för salamandrar, groddjur och sländor. Att lekstugan ska bli ett hönshus, är barnen ännu lyckligt ovetande om.

– Jag vill ha ett ekosystem här som främjar och välkomnar mer mångfald. Det känns väldigt meningsfullt, givande och kul.

Inspirerades av farmor

Intresset för naturen fick Therese med sig från uppväxten i skogen utanför Floda. Hennes första interaktion med bin var i femårsåldern när farmodern skaffade ett bisamhälle.

-- Farmor är en jätteviktig person för mig, så himla stöttande, inspirerande och tillåtande. Hon har alltid låtit en vara så delaktig i allting. Jag fick vara med när hon tog hand om bina, och när hon slungade honung.

Intresset och fascinationen hoppas Therese kunna föra över till sina egna barn. En biodlardräkt till tvillingarna är redan införskaffad liksom en traditionell bikupa, som är lättare för barnen att hjälpa till med.

– Jag säger till dem att allt det jag gör med huset och trädgården kommer ni att få sen när ni är vuxna. Jag vill aldrig att göra mig av med det. Jag upplever att de känner starkare för de här platsen då.

Vill slippa skyddsdräkten

Therese drar på sin beige biodlardräkt. Målbilden är att kunna hantera bina med mindre skyddsutrustning, men just nu bidrar den till att hon slappnar av.

– Bin är väldigt lyhörda för biodlarens sinnesstämning. Är man stressad eller rädd, så påverkar det dem.

Många biodlare använder rökpuffar för att lugna bina. Det får dem att göra sig redo för en skogsbrand genom att fylla magarna med honung, och paltkoman gör att de inte orkar ”bråka” med biodlaren.

Då det kan ha en stressande effekt på bina, föredrar Therese Ott att använda en sprayflaska.

– De gillar inte regn, så skulle det vara något, så kan jag spraya vatten på dem. Men jag brukar inte göra det. Jag vill inte att de ska känna att varje gång jag kommer, så duschas de.

"Honungen är en bonus”

Nynnandes inspekterar hon list efter list i kupan. Bina har varit produktiva, och många vaxkakor är redan fyllda med honung inför vintern. Dem tänker Therese låta bina behålla, och komplettera med sockerlösning vid behov.

Nästa år, om honungen ser ut att räcka mer än väl, hoppas hon kunna unna sig en burk eller tre.

– Men honungen ser jag mer som en bonus.

Therese sniffar njutningsfullt på en vaxkaka. ”Vänta bara tills du känner doften inifrån bikupan”, sa biodlarna som sålde bisamhället till henne.

– Jag kände intuitivt att jag visste hur det skulle lukta. Det måste bero på mina bistunder med farmor.

Hur luktar det då?

– Sött. Och underbart.

LÄS MER:Vilda djurungar får hjälp hemma hos Lisa i Lerum

LÄS MER:"Jag vill ha en liten farm som bonden i Fåret Shaun”

LÄS MER:På jakt efter trollsländorna

Rebecca Hådell

rebecca.hadell@lerumstidning.se